Höst i Hästsverige – Märta delar med sig av tankar och tips
Så var ännu en sommar slut. Vi har i alla fall i Norrland nått tiden av frostrisk i gräset och de sista kläckningarna av svidknott som brukar signalera höst! Det innebär ännu en risk för både sommareksem och fång, då fruset gräs innehåller mer fruktan än under varmare perioder och då de giftiga svidknotten kommer i stora mängder fast man tänkt att det besväret är bortgjort för året.
Jag tänker ibland på hur man längtar efter sommar som en tokig under vintern, för att mitt i den inse att hästlivet nästan är enklare på vinterhalvåret ändå.
Då allt foder ser likadant ut, höet med sitt stabila näringsinnehåll gör att det går att ha koll på vad hästen får i sig. Inga giftiga växter som då allt annat tagit slut ger hästarna nässelutslag. Inga insekter irriterar så att hästen piskar svansen i ögonen på en vid kratsning och skoning. Eller kriget mot bromsarna som bits som galningar vid uteritter. Temperaturen vintertid är kall men ändå oftast stabil så det går att klä sig och luften går lätt att andas mot för kvava högsommardagar då det nästan bara går att rida på natten.
Eller vem lurar jag nu?
Nog är det helt underbart med sommar och sol. Det här var nog ett försök att lyfta humöret inför en hästägarhöst med kyla och mörker, reflexer och pannlampor. Egentligen har alla årstider sin charm och tar man bara vädret och omständigheterna som de kommer finns det nya möjligheter med varje säsong.
Som hästterapeut har året hittills varit magiskt.
Oavsett årstid så är det hästar i farten på tävlingsbanorna att hjälpa och heja på. Då några har uppbyggnadssäsong och bygger styrka i lugn och ro passar andra på att tävla. (Trav)hästar som inte trivs med sommar – kanske på grund av hårda banor eller gräsätande som stör metabolismen, hård konkurrens fartmässigt eller andra anledningar – kan blomma upp och få vinna på vintern, speciellt de som fungerar med broddar i skorna.
Hopphästar har jag fått följa hela året. Det känns som om det tävlas konstant, hur de orkar med alla långa tävlingshelger är imponerande och bevisar vilket bra grundarbete och vilken tajming ryttarna lagt upp för att hästarna ska hinna med att återhämta sig och orka med alla rundor.
En av dessa är ju såklart Casall Ask som jag fått privilegiet att behandla varje månad nu i nästan ett år. (Mer om det i kommande inlägg!)
Dressyrhästar älskar jag att jobba med, inte så mycket för att följa tävlingsritterna, men att få se en taktfast, rörlig dressyrhäst då den dansar fram och tillsammans med ryttaren bit för bit bygger upp styrka och finmotorik är enligt mig hårresande vackert.
Dressyren är ju en bas för alla hästar, något som förbereder dem för mer nedbrytande övningar som till exempel att landa efter ett hinder på 140 eller springa ett lopp vindsnabbt. Det är inte så många travare som rids dressyrmässigt, men jag träffar fler och fler tränare som lär sig jobba hästarna från marken för att få dem mer liksidiga, smidiga i höfter och ländrygg som möjligt och en del rids faktiskt med målet att stärka en bra grundform.
En sak som är tydlig, är att det krävs en stor portion tålamod i samvaron med hästar. Allt som går för fort fram riskerar att skada. En för snabb uppträning, för höga krav utan att backa och återhämta sig. Även behandlingar som strävar efter quick fixes riskerar att ge bakslag.
En terapeut jag jobbat med sa just det. Att ”kroppen är långsam, den måste förändras långsamt”.
En styrka hos en tränare eller terapeut måste vara att kunna sätta upp ett långsiktigt mål och våga tro på att de många små stegen till slut kommer leda fram till framgång – Vad än framgången består i.
Efter semestern har jag fått träffa några hästar som jag inte sett på ett tag. Förvånad fick jag höra att de enstaka behandlingar de fått några månader tidigare låst upp kroppen på dem så att de sakta men säkert utvecklats, sänkt rekorden sekund för sekund och pengarna har rullat in. Kul!
Både hoppstall och travstall som haft långsiktiga mål och lagt in ett kontinuerligt underhåll av sina hästar berättar nu efter ett år, att veterinärkostnaderna sänkts dramatiskt. En amatörtränare i trav talade i går om att två av hästarna nu sprungit in en halv miljon kronor, och inte fått en enda injektion i leder eller muskler, vilket annars ofta är rutin i tävlingsstallen. Vad det egentligen betyder är ju att hästarna nu håller för belastningen och inte går sönder trots den tävlingsintensitet de har.
Med den positiva ingången ska jag försöka sätta upp ett långsiktigt mål med hösten och våga hoppas på att den blir mer lärorik, utvecklande och uppbyggande än bara mörk och kall. Med fina hästar som glatt rör på sig spelar ju inte vädret någon större roll! 🙂
Hälsningar Märta Lindqvist, SFV-terapeut
